Drömfisken: Berättelsen om livets fisk

Drömfisken: Berättelsen om livets fisk

För styvt en vecka sedan så var jag (Jens), min sambo Klara och vår hund Wolger ute och fiskade som lite avslutning för säsongen här på hemmaplan i Jämtland. De allra flesta strömmande vatten här uppe stänger den 1/9, så vi har försökt att maxa de sista dagarna av augusti för att få ut så mycket fiske som möjligt innan åarna stänger. 

Så här sent in i augusti så börjar öringen göra sig redo för lek, och de stora individerna som annars gärna simmar i sjöar brukar börja röra på sig mer och mer mot åar. Detta fisket efter vandringsöring, som det kallas, är ett favoritfiske för många flugfiskare då man har chans att lyckas lura stora individer som annars sällan vistas i åarna under sommaren. 

Och i söndags var dagen då stjärnorna stod helt rätt för mig.
Här nedan följer en kort berättelse om hur det gick till när jag tog nytt personbästa, om känslorna och upplevelsen. 

____

Vi kom ut lite senare än vad vi tänkt. En lite för lång sovmorgon i kombination med en hund som inte hade bråttom att göra ifrån sig drog ut på tiden. Vädret var minst sagt växlande: Sol, vindstilla, regn, vind, sol och regn och vind på samma gång.. Ett klassiskt storöringsväder, och inte alls ovanligt här uppe i fjällvärlden. 


Det började bra direkt. Klara vadade ut en bit uppströms och det tog inte lång tid innan hon ropade "JAPP!" och den sträckta linan formade ett fint spöböj i hennes hand. Inte långt efter låg dagens första fisk i håven. En fin och stridbar öring på 1,3 kg. Några snabba bilder senare fick den simma hem, och vi omfamnades av känslan av att om det fortsätter såhär så kommer detta bli en riktigt bra dag. '

Klara håller upp en fin öring på 1,3 kilo




Lite visste vi då HUR bra dag. 

För förutom en liten öring som klev upp på en liten torrfluga, så skulle det ta 6 timmar till nästa fisk, och vilken JÄVLA fisk det var.

Jens visar sin drömfisk i håven

Jag står en bit ut i ån, egentligen så långt jag vågar vada ut med tanke på hur hård strömmen är. Jag står och kastar rutinmässigt så långa kast jag kan för att jag tänker att jag har störst chans på fisk då.
Men så ser jag, ca 4-5-6 meter utanför där jag står: Där är det vakringar efter en fisk som vart upp. Det ser ut att vara ett ringar efter ett väldigt litet vak, men jag har precis tagit hem hela linan och tänker att jag testar lägga flugan där ändå, trots att det ser ut att vara något litet. Det är trots allt 6 timmar sedan vi känt något i grejerna. 

Jag lägger egentligen bara ut en tafslängd ut och svingar flugan förbi där jag tänker att fisken står - första kastet ingenting, men så tänker jag att jag ska göra ett försök till, men med lite mer rörelse i flugan denna gång. Jag lägger ut igen och jag hinner knappt börja strippa flugan så smäller den på. Livets fisk. 

Hugget är så hårt att det går en stöt genom hela kroppen och det var som att jag satte kroken i ett TÅG!
Ganska direkt så är fisken uppe och välter sig i ytan, och jag ser inte hela fisken, men tillräckligt för att inse att det här är något ut i hästväg jag har på kroken. Här efter börjar minnet svika lite för mig, för jag går in i FULL panik. 

Klara står ca 20 meter uppströms från mig och ser allt. Allt från hur fisken välter sig i ytan, hur mina ögon står RAKT UT samtidigt som jag bara skriker att ”KLARAAAA DET ÄR ETT AS DET ÄR ETT AS”. Jag ropar efter hjälp. Skämmigt många gånger. 

Klara agerar snabbt och vadar in till land och börjar guidea mig i vad jag ska göra, för jag är i total panik och inte alls med i matchen. Det kanske låter konstigt att man som flugfiskat i närmare 15 år ska få panik när man har en stor fisk på kroken, men det här är inte bara en stor fisk. Det här är mitt livs fisk. Och paniken är inte densamma som om man springer och är jagad, eller paniken när man inte hittar telefonen eller nycklarna på de två första ställena man letar. Det här är en annan panik. Den är mer åt ångesthållet, ångesten och rädslan för är att jag ska tappa mitt livs fisk som jag lyckats lura att ta min fluga. Min fluga som jag band under någon av vinterns alla mörka kvällar, med just en sån här sen augustikväll i åtanke. 

Jag står helt paralyserad ute i strömmen. Kraften i andra änden av linan är något jag aldrig känt förut. Den är så JÄVLA stark. Jag känner mig näst intill maktlös när fisken rusar 70 meter nedströms. Någonstans mitt detta i så trasslar sig min lina in i linkorgen och jag får slita lös den för att den inte ska gå av. Jag försöker fippla med bromsen för att spänna den men jag snurrar den åt fel håll och gör den lösare innan jag hinner rätta till den, och när jag försöker veva så är jag så nervös att jag i stunder vevar ÅT FEL HÅLL och alltså ger fisken lina istället för att veva in den.. 
Jag är helt enkelt väldigt väldigt nervös, och jag säger flera gånger i nästan trans "Jag vill inte, jag vill inte". Det jag inte vill är såklart att fisken inte ska lossna, men allt jag får fram i all stress är: Jag. Vill. Inte.

Jens visar ryggen på drömöringen

Och här är jag så oerhört tacksam, glad och lycklig för att jag har Klara. Min fantastiska kvinna alltså. Hon inte bara behåller lugnet när jag står som en fastfrusen saftblandare ute i strömmen och bara skriker av stress, utan hon även guidear mig i vad jag ska göra och lyckas på något sätt tränga sig igenom all ångest över att tappa fisken och all stress jag känner.
Hon säger lugnt att jag måste backa in till land, hålla pressen och försöka stanna fisken innan nästa fors. Hon upprepar flera gånger att jag ska ta det lugnt (det tog sig inte igenom stressen), fisken sitter och vi kommer få upp den, men att det kommer ta lite tid för det är en väldigt stor fisk. Och hon säger något som verkligen fastnar under drillningen. 

Jag lovar att jag ska håva den åt dig.
Ett löfte. Perfekt. 

Så till slut så börjar den närma sig där vi står efter att ha följt den en liten bit nedströms. Fisken är uppe i ytan flera gånger och visar vilken enorm stjärtfena den har men vi har inte sett hela fisken än. 

Klara har gått en bit nedströms för att komma åt och håva fisken, medan jag står en bit uppströms och försöker pressa in den mot där hon står. 
Helt plötsligt så spelar det ingen roll att det är hård ström - den här fisken ska bara upp. 

Här någonstans börjar jag vara lite mer med i matchen, och kan ta åt mig det hon säger att jag ska göra för att vi ska kunna landa fisken. 
Men även fast stressen börjat lägga sig, så tar ångesten över mer och mer. 
För att förstå denna ångest så bör jag tillägga att i princip all stor fisk jag har vart i kontakt med denna sommar har lossnat. Vissa har slitit av tafsen, andra har dragit sönder flugan medan majoriteten helt enkelt bara har lossnat. Det har inte spelat någon roll om de suttit på länge - precis innan håvning så har de gått lös. En klassiker när det kommer till stor fisk. 
Det har präglat hela sommaren, och det är den ångesten som nu tar över. 

Jag ser att fisken närmar sig där Klara står. Jag ser även håven, och blir helt övertygad om att håven är för liten. Men mitt i all min ångest så står Klara helt rätt, är med på tårna när fisken vänder sig i ytan och på ett helt magiskt sätt så håvar hon upp den största jävla öringen jag någonsin sett.

Jens skriker ut sin lycka över drömfisken

Om jag skrek innan så kan ni föreställa er hur jag skriker nu.
Det är ett skrik som inte går att försöka rekonstruera, det är ett avgrundsvrål som kroppen av sig själv bara får ur sig.
Jag kan inte tro att det är sant. Herre jävla gud i helvete alltså. Jag får kolla flera gånger för att se så att fisken är i håven på riktigt och inte bara i min dröm. Det är det sjukaste jag någonsin vart med om.


Och jag är helt övertygad om att om inte Klara hade varit där och med sitt lugn, sin erfarenhet och sin förmåga att "gå in i zonen" och guidea mig igenom detta så hade detta vart en historia som slutat som så många andra - med en fisk som lossnade just innan håvning. 

Jens håller upp drömöringen

Efter vägning, mätning och foton så får den simma hem igen - och såhär en vecka senare så får jag fortfarande rysningar och blir rörd när jag ser bilderna och video från den.

Det här kommer jag ALDRIG att glömma. Tack livet för att du ger mig stunder som den här. Tack Klara för att du är PRECIS den du är. Tack drömfisken för att du gav mig den här UPPLEVELSEN för livet. 

80 centimeter lång, 42 centimeter i omkrets och 5,6 kilo tung.

Jumalauta.

Nu ska jag ta en cigarr jag.


1 kommentar

  • Lars Åkvist

    Fan vad häftigt! Stort grattis till en drömfisk. Trevligt med en berättelse till korten och din känsla utav ångesten att tappa en "stor " fisk känns igen :)


Lämna en kommentar

Observera att kommentarer måste godkännas innan de publiceras